Breaking the law

 

TVÅ SORTERS FRAGMENT GÄLLANDE LISA JEANNIN

Lisa Jeannin föddes 1972 i Uppsala. Hon bor i Antwerpen och är utbildad på konsthögskolorna i s'Hertogen Bosch, Holland, och Malmö, Sverige. Hennes konst känns inte vid någon specifik nationalitet och talar många språk. Och även om allt hon gör har sitt ursprung i tecknandet, är det fritt från formalisering, och alla tekniker och material är lika mycket värda. Detta blir tydligt i hennes animerade filmer, som andas performancekonst, skulptur, måleri och dikt.

När man försöker utvidga sin kreativa verksamhets territorium finns det ett flertal föreskrivna tillvägagångssätt att välja emellan. För att förvåna omvärlden krävs ofta att man lurar sig själv med ett slumpelement eller utför en 'oväntad' sammanblandning av givna uttrycksmedel. Men Lisa Jeannin verkar inte vara beroende av såna strategier för att bana sig väg i det okända. Hon uppfinner ständigt nya metoder att utforska den muntra absurdismens rike, och det hon hittar där är alltid lika friskt och oväntat. Lisa Jeannin har i sin performancekonst klätt ut sig till både mumie och sköldpadda. Ibland har hon valt att låta dylika roller representeras av dockor. På vilken nivå hon än agerar handlar det om att genom magisk lek leva sig in i olika rollfigurer och därigenom skänka dessa liv; det handlar om att animera. Om det sedan gäller dockor, vardagsobjekt, teckningar eller förklädnader spelar mindre roll.

När man arbetar med att bygga mening, och i denna menings mitt strävar efter att bibehålla en värdefull, skör obegriplighet, uppstår energi och spänning nog att entusiasmera fram mod och kreativitet även i mottagarledet. I bästa fall leder detta till ett subversivitetens kraftfält där allt är möjligt och den lyckligt paranoida fantasin för en gångs skull får avgå med segern. För att denna operation skall lyckas krävs att man offrar alla slutsatser, alla enskilda, avslutade idéer, just för att dessa kännetecknar eftergivenhet inför de kontrollsystem bra konst är fiende till. Lisa Jeannin gör detta offer - och förlorar paradoxalt nog ingenting. Tänkandet blir inför hennes arbeten slingrande och mångskiftat. Sammanhang skapas och sam- manhang bryts ned; perspektivskiften erbjuds och befrielse finns (för stunden) inom räckhåll.

Lisa Jeannin är som konstnär varken fri från historiska band eller beroende av dessa. Renässans, romantik, dada och surrealism ekar i hennes bildvärld. Populärkultur från närliggande, svunna epoker har också satt tydliga spår, så även offentliga och personliga trauman. Ändå är det i mötets här-och-nu hennes arbeten verkar. Detta blev uppenbart när de ställdes ut tillsammans med verk av Siri Derkert på Skulpturens hus i Stockholm, då en avlägsen, avslutad, modernistisk hållning fick ackompanjera något vitalt, pågående och synnerligen närvarande.
En fin duett.

När man opererar med surrealistiska modeller och bestämmer sig för att befria dem från utopiska strävanden kommer man Jeannin-objekten nära. Dessa lär oss en uppluckrandets skaparstarka grammatik där det för jaget och världen främmande visas gästfrihet och uppmuntras att gro. Jeannin-objekten skakar hand med detta främmande, och tillsammans agerar de som fria individer på en vacker teaterscen. De uppträder, de dansar kring sin gemensamma historias konturer och berikar genom hemlig internkommunikation nuets berättelse.

Lisa Jeannin är dessutom en rolig konstnär. Hennes dråpliga och drastiska humor förmår länka samman de mest skilda företeelser och göra det otillåtna acceptabelt; i hennes teckningar kan en kvinna pressa sin stjärt mot en centrifugerande tvättmaskin som har människofötter, och en svävande bebis kan kissa i en kaffekopp mitt i familjens cirkel.

När man förs genom och ut ur hinnan som omsluter det begripliga bör man släppa alla anspråk på att kunna greppa situationen. Verkligheten därutanför kan inte reduceras till logiska syllogismer och andra förenklade tydligheter. Det är Lisa Jeannins verklighet. Den måste i första hand få vara sig själv, innan läsning, tolkning och metaforik ger oss ledstänger och stadga nog at t kunna släppa konstverkets materia och gå vidare mot nya erfarenheter.

 

Leif Holmstrand
Konstnär och författare